Frustration, sorg och ren förbannelse

Alla dessa kunskaper som jag som sjuksköterskestudent har internaliserat är omöjliga att praktisera i verksamheten på KCMC. Organisationen sträcker sig så långt som att hyllorna är märkta med vad som ska stå där, rätt sak på rätt plats. På morgonkvisten när vi infinner oss på avdelning "surgical 1" hälsar vi hej och godmorgon. Den sjuksköterska som är ansvarig brukar ta tag i oss och visa oss runt. Denna morgon fördes alla samtal på swahili och första gången vi blev påkallade deras uppmärksamhet var när morgonbönen bads. Rapporten skulle vi vara med på. Vi gick då från säng till säng för att gå igenom patientens namn och diagnos. Det påminde snarast om en skolklass på 15 fjortonåringar där läraren förlorat orken att varken göra sig hörd eller förstådd. Den ledande sjuksköterskan brydde sig inte ett skvatt ifall någon, och allra minst om vi, uppfattade någonting av vad hon sa. Vi har lärt oss rutinerna här och som vanligt bäddade vi alla sängar utan att veta varken namn eller diagnos. Patienterna ter sig ofta oberörda av vår närvaro förutom barnen som vinkar och ler mot oss. De verkar avtrubbade. Känslomässigt. Det handlar förmodligen inte om en brist på EQ utan att dessa människor skulle dö av krossade hjärtan och förtvinade själar om tyckte synd om sig själva och andra. Dessutom ställer patienterna inga krav.

Vi har bytt avdelning till "general surgical". Idag har jag bland annat sett 6 allvarligt brännskadade vuxna och barn och tre nekrotiserade fötter. Dessa tillstånd är mycket smärtsamma men ingen av dessa patienter förutom en pojke i fyraårsåldern visade några tecken till smärta. Som rutin tvättar och lägger de om alla sår på morgonen och den här pojken grät, grät och grät. Varken sjuksköterskorna eller pojkens mamma verkade närma sig pojken och trösta honom. Pole sana. En man som var bränd på nästan hela framsidan av kroppen ville inte kliva upp ur sin säng. Sängen är våt och lakanen som är genomblöta av pus och urin. Anhörig sliter och drar i mannen för att få honom att öppna ögonen och sätta sig upp. Det är meningen att de ska ta bort alla intorkade kompresser från den brända hyn för att tvätta med sterilt vatten. Efter att anhörig försökt ett par gånger utan att den brännskadade mannen reagerar kallar han på hjälp av sjuksköterskan. De försöker inte övertala genom att tala med mannen om vikten av att hålla såret rent utan skriker, puttar och drar i honom. Mannens ögon förblir stängda och hela kroppen är stel, förmodligen av smärta. Sjuksköterskan bestämmer sig för att "då får vi använda våld" för att få upp mannen ur sin säng. Samtidigt gråter pojken med brännskadad arm i rummet bredvid. Jag har aldrig varit så nära att be en bön. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. Det känns hemskt av mig att gråta men mitt hjärta kommer att stelna om jag inte får känna. 

Effektiviteten är obefintlig. Kommunikationen brister och patienterna ligger och väntar och väntar och väntar. Av ca 60 patienter som rondades var det en man som läkaren auskulterade med stetoskop. Han hade blivit huggen av sin fru med en macheteskniv. En patient med brännskada hade tydlig stulit något varvid man hade fäst ett bildäck runt hans liv och tänt på, honom rondade dom inte. Det är skillnad på folk och folk här. Några är mer värda än andra. Vi satt på en konferens för SSK där ingen fick resa sig och gå förrän matronen rest sig. 

Upplevelserna är svåra men vi är ett gäng goa och glada tjejer som pratar mycket tillsammans om vad vi får vara med om. Utan dessa tjejer hade det varit outhärdligt. Hemlängtan börjar smyga sig på, främst om nätterna. 

En badstund på YMCA

På väg ut med våran pålitlige chaufför Achmed

På Glaciers Inn med Norskorna

Middag i huset, pasta och tomatsås med norskorna och nykomlingarna Chamille, Jeanette och Katarina