Helgen kring den 20:e oktober och tiden med mamma

Mdawi

På lördag morgon åkte Karro, Meron, Ragnhild, Theresex2, Irmelin och jag till Mdawi. En bergsby för att besöka ett barnhem som har mycket samarbete med Norge. På vägen besökte vi en stoooor marknad för att inhandla olja, ris, socker, tandkräm och tandborstar till barnen. Det var ett hektiskt och dammigt ställe.

I barnhemmet bodde ca femton ungar från 3-17 års ålder.

Upp upp upp!

Lilla Baraka från barnhemmet i Mdawi

Stora Baraka

Väl i byn fick vi en tur till deras lärocenter där de lärde byborna datakunskap och grundämnen. Det var ett sjå att ta sig upp och ner, naturen var mycket annorlunda från vad jag någonsin sett. Rundturen gick vidare (uppåt) mot en av kyrkorna. Freddie, han som ledde oss runt frågade om vi orkade ta oss till skolan och alla förutom Emy jakade vänligt. Uppåt bar det av. Som tur var så var det i alla fall monligt och därmed inte så väldans hett. Hade jag spått att vi skulle bestiga miniKilimanjaro hade jag inte tagit på mig mina flipflop! På vägen var det många som hälsade och jag förundrades över alla dessa gamla människor som går, dag ut och dag in, i dessa klippiga områden. Som Karro sa: "Fan om man glömde köpa mjölk". När vi väl var framme vid skolan efter mycket pust och stön ffa från mig och Meron inser jag att ungarna på barnhemmet vandrar denna väg varje dag, i stekande solsken och ösande regn.

Barnhemsbarnens kyrka

Utsikten från skolan i Mdawi

På kvällen var vi ute en sväng på El Rancho och åt mycket god spenatröra och vitlöksnan. Sydafrikanskt vin och Serengeti öl. Vidare mot Kool bar och sedan återigen La Liga. Inte skulle det bli sent, men det blev det. Söndagen var ett töcken. Vi pallrade oss i alla fall till hotell Impala på eftermiddagen för lite bakismat och internet uppkoppling, seeeeeg internetuppkoppling.

Måndag morgon inväntade (en timme försenad) vi Masawe, skolans chaufför, för att åka upp till Usangi och de andra tjejerna från Sverige. Otroligt vacker och frodig natur, otroligt skumpiga branta vägar. Det finns ett litet statligt sjukhus där Carin, Therese, Veronica och Johanna gör sin praktik. Det bestod av tre avdelningar; en manlig, en kvinnlig och en barnavdelning. Lunch väntade (samosa, brown rice och chipati) efter en liten rundtur till presidentens julresort där vi blev visade hans kor, banan och kaffeodling. För att inte glömma hans vattentank och den yngste sonens och fruns grav. 

På väg mot Usangi

Tror att detta är Lake Jipe på avstånd...inte säker dock. Masawe påstod att det var Lake Manyara, det är det definitivt inte. 

Meron på sjukshuset i Usangi

Steril tvätt på tork

Skönaste skyltningen

I ambulansen fanns en bår

Mäg och vät

Sexualundervisning i Usangi

Jag har hunnit vara med om en hel del annat också sedan sist jag skrev. Trippen till maasaibyn med alla tjejerna från skolan. Safari kring Lake Manyara, Terangire och Ngorongoro som för övrigt har fått sitt namn efter ljuden som kossornas bjällror frambringar när de vallas i kratern. Fantastiskt och ofattbart, över förväntan. Vem trodde att man kunde få en egen kock med sig på resan, sen tror jag faktiskt att vi lyckades få ett bra pris på hela kalaset. Efter allt safariåkande på skumpiga vägar begav vi oss mot storstaden. Efter lite krångel så kom vi på bussen; Kilimanjaro Express, som skulle ta oss till Dar es Salaam på åtta timmar. Lunchstopp på halva vägen, en varm men lagom bekväm bussresa. Det är för övrigt aldrig en säker känsla som inbefinner sig i magen när man ger sig ut på vägarna häromkring. Zanzibar var underbart. Vita sandstränder, varmt och kallt vatten MED tryck i munstycket. 

Msamaria

Vi har besökt ett hem för gatubarn. Det var den bästa eftermiddagen jag haft här. Från början hämtades 50 barn från gatan, sedan kom barnen självmant dit och idag bor där 61 barn. De sover i våningssängar i enkla stenhus. Det finns ett litet hus för att hålla lektioner för de barn som inte fått sponsring för att gå i skolan. För att besöka deras hemsida och veta mer om barnen som bor där och donera pengar klicka på länken --> Msamaria

Meron pysslar med minstingen

Var med på operation och såg en underbensamputation. Jag är ingen läkare men, det går inte lika dant till i Sverige. Folk går ut och in i operationssalarna utan vidare. Kirurgen stannar gärna till när nån kommer in och har nåt intressant att berätta. Waka waka med Shakira spelas från mobiltelefonen. 

Snart kommer mamma! Jag längtar efter diiiiig!

Frustration, sorg och ren förbannelse

Alla dessa kunskaper som jag som sjuksköterskestudent har internaliserat är omöjliga att praktisera i verksamheten på KCMC. Organisationen sträcker sig så långt som att hyllorna är märkta med vad som ska stå där, rätt sak på rätt plats. På morgonkvisten när vi infinner oss på avdelning "surgical 1" hälsar vi hej och godmorgon. Den sjuksköterska som är ansvarig brukar ta tag i oss och visa oss runt. Denna morgon fördes alla samtal på swahili och första gången vi blev påkallade deras uppmärksamhet var när morgonbönen bads. Rapporten skulle vi vara med på. Vi gick då från säng till säng för att gå igenom patientens namn och diagnos. Det påminde snarast om en skolklass på 15 fjortonåringar där läraren förlorat orken att varken göra sig hörd eller förstådd. Den ledande sjuksköterskan brydde sig inte ett skvatt ifall någon, och allra minst om vi, uppfattade någonting av vad hon sa. Vi har lärt oss rutinerna här och som vanligt bäddade vi alla sängar utan att veta varken namn eller diagnos. Patienterna ter sig ofta oberörda av vår närvaro förutom barnen som vinkar och ler mot oss. De verkar avtrubbade. Känslomässigt. Det handlar förmodligen inte om en brist på EQ utan att dessa människor skulle dö av krossade hjärtan och förtvinade själar om tyckte synd om sig själva och andra. Dessutom ställer patienterna inga krav.

Vi har bytt avdelning till "general surgical". Idag har jag bland annat sett 6 allvarligt brännskadade vuxna och barn och tre nekrotiserade fötter. Dessa tillstånd är mycket smärtsamma men ingen av dessa patienter förutom en pojke i fyraårsåldern visade några tecken till smärta. Som rutin tvättar och lägger de om alla sår på morgonen och den här pojken grät, grät och grät. Varken sjuksköterskorna eller pojkens mamma verkade närma sig pojken och trösta honom. Pole sana. En man som var bränd på nästan hela framsidan av kroppen ville inte kliva upp ur sin säng. Sängen är våt och lakanen som är genomblöta av pus och urin. Anhörig sliter och drar i mannen för att få honom att öppna ögonen och sätta sig upp. Det är meningen att de ska ta bort alla intorkade kompresser från den brända hyn för att tvätta med sterilt vatten. Efter att anhörig försökt ett par gånger utan att den brännskadade mannen reagerar kallar han på hjälp av sjuksköterskan. De försöker inte övertala genom att tala med mannen om vikten av att hålla såret rent utan skriker, puttar och drar i honom. Mannens ögon förblir stängda och hela kroppen är stel, förmodligen av smärta. Sjuksköterskan bestämmer sig för att "då får vi använda våld" för att få upp mannen ur sin säng. Samtidigt gråter pojken med brännskadad arm i rummet bredvid. Jag har aldrig varit så nära att be en bön. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. Det känns hemskt av mig att gråta men mitt hjärta kommer att stelna om jag inte får känna. 

Effektiviteten är obefintlig. Kommunikationen brister och patienterna ligger och väntar och väntar och väntar. Av ca 60 patienter som rondades var det en man som läkaren auskulterade med stetoskop. Han hade blivit huggen av sin fru med en macheteskniv. En patient med brännskada hade tydlig stulit något varvid man hade fäst ett bildäck runt hans liv och tänt på, honom rondade dom inte. Det är skillnad på folk och folk här. Några är mer värda än andra. Vi satt på en konferens för SSK där ingen fick resa sig och gå förrän matronen rest sig. 

Upplevelserna är svåra men vi är ett gäng goa och glada tjejer som pratar mycket tillsammans om vad vi får vara med om. Utan dessa tjejer hade det varit outhärdligt. Hemlängtan börjar smyga sig på, främst om nätterna. 

En badstund på YMCA

På väg ut med våran pålitlige chaufför Achmed

På Glaciers Inn med Norskorna

Middag i huset, pasta och tomatsås med norskorna och nykomlingarna Chamille, Jeanette och Katarina

En helg och ont i magen

Helgens äventyr var många. Vi har tillsammans med norskorna utforskat poolen på YMCA, vi har varit ute och dansat på Laliga och haft en bakissöndag med frappuccino och hamburgare på Kilimanjaro coffe launge. 

I början av veckan var jag och Anita på den andra medicinavdelningen. Den handledaren som jag blev tilldelad, Lotto, var en barsk äldre kvinna som genast började kommendera mig att utföra diverse uppgifter. På grund av smittorisk och mina etiska principer vill jag inte hantera PVK eller ta blodprover. Jag smög omärkt därifrån och rondade tillsammans med Karolina och tre andra doktorer på medicin 1. Ronden tog extremt lång tid så jag smög därifrån oxå. 

I huset bor nu två tyskar och en holländare, läkarstudenter. Trevligt folk. 

Efter helgen har jag haft ganska otrevligt ont i magen men det börjar ordna till sig tror jag. Är ju omringad av sjuksköterske- och läkarstudenter som alla är måna om att vi absolut ska undvika att bli inlagda här. 

Tyvärr funkar det inte att ladda upp bilder för tillfället, återkommer!

Andra sidan ekvatorn

Vårat hus

Så långt borta som jag är från Sverige, lika stora är skillnaderna. När jag reste hit ville jag att jag mer skulle fokusera på våra kulturella likheter men dom är svåra att hitta. Som Mamma Meron säger kan vi inte hålla på att jämföra hela tiden. Nu är nu och nu är vi här och här är det som det är.

Vi har träffat några riktigt trevliga sykepleijerstudenter som vi åt med i förrgår.





På själva praktiken blir jag och Anita handledd av Mary som är 24 år och ganska nyutexaminerad sjuksköterska. Hon är snäll och tar hand om oss men när hon delar ut mediciner så är hon för upptagen för att kunna tala med oss. I morse när vi kom hade två patienter dött under natten. Nattens rapport var mer eller mindre en sammanfattning av de två dödsfallen. Sedan lade dom till att de andra patienterna var det oförändrat läge med. Detta tog ca 45 minuter att gå igenom. Sjuksköterskorna delar upp patienterna emellan sig och försöker ha kontinuitet men under medicinutdelningen så hjälps alla SSK åt med alla patienter. Idag var det storrond. Två läkare och två läkarstudenter från Tanzania och en läkarstudent från Australien samt Anita och jag gick runt till alla patienter. Det var svårt att förstå då större delen av konversationerna var på Swahili. Men dom är väldigt sjuka. Många har både HIV och hepatit, lever- och njursjukdomar och malaria, allt på en och samma gång.

Medicinvagnen

Samma sol och samma stjärnor

Tjejerna på flygplatsen på arlanda

Vi landade på Kilimanjaro airport strax efter angiven tid. På flygplatsen förväntade vi oss att skjutsen skulle vara på plats men små missförstånd gjorde att ingen var där att möta upp oss. No worries, sa mannen som kommit för att hämta dom andra tjejerna och han kontaktade strax Sara, kvinnan från KCMC som har kontakt med Mälardalen. Efter kanske en timmes väntan var skjutsen på plats. Madame principle - Juliette, nursing teacher - Salome och driver - Masawe var på plats. De tar otroligt gott hand om oss, hjälper oss med skjuts, mat och andra välbehövda tips.

Kilimanjaro airport

Införskaffade förnödenheter på marknaden i Moshi town

Första dagen gick åt till att registrera diverse certifikat, visum och betalningar. Sjukhusområdet accepterar endast US dollar vilket Emy självklart inte noterat. Vidare hade hon heller inte uppfattat att CV och acceptance allowence, passfoton x 6 skulle finnas på plats, men allt går givetvis att ordna! På kvällen skingrades molnen och vi fick för första gången se Kilimanjaro. Fantastisk vy från våran veranda.

Lite suddigt men dock Kilimajaro mountain

Idag - tisdag, andra hela dagen på våran vistelse, har vi planerat inför våran praktik och blivit runtvisade på sjukhusets olika avdelningar. Det är svårt att beskriva med ord hur det känns att stå där, helförsäkrad och med massa pengar på fickan.

Carolina

Härliga tjejerna Anita, Meron och Carolina och jag har det otroligt gott. Snart ska vi väl tillbaka till huset, äta gott och sedan ladda batterierna för en ny dag på sjukhuset.

Det var på tiden

Under praktiken som vanligtvis brukar vara förlagd under vårterminen fick jag reda på att jag blivit antagen att åka till ett sjukhus Kilimanjaro Christian Medical Center i Tanzania, Moshi. Lyckan över att jag skulle utföra 12 veckor av min utbildning på lite varmare och soligare breddgrader gav mig energin och kämpaglöden att uthärda den påfrestande praktikperioden.

Gissa om sommaren blev lång, allt hittepå, jobbet och diverse äventyr, allt blev en extrabonus eftersom den gottaste godisbiten fortfarande fanns kvar att suga på. Men nu är det dags. Alla (sanning med modifikation) detaljer är fixade och magens fjärilar har börjat fladdra. På lördag den 2:a oktober 21.50 lyfter planet insha´Allah.

Det finns några grejer som det känns som att jag missar...
1. Sveriges befolknings, de rödgrönas och alliansens kamp mot SD
2. Vem vinner idol?!